Annons:
Etiketttips-och-råd
Läst 1103 ggr
Idalinaa
2018-01-05 20:55

Novell

(Obs 15 år, går i nian) Tjo, har skrivit ihop en novell, eler tror de är en novell. Jag har försökt att skriva en novell iallafall. Jag har en svenskainlämning nu efter lovet och kanske ska lämna in den här. Men jag är inte säker eftersom jag strävar efter A och jag tycker inte den här är bra. Men mina föräldrar antyder motsatsen, jag vet inte. MEN det skulle uppskattas om ni tog er tid att läsa min text på drygt 900 ord. Ge gjärma kritik, råd, tips eller vad som helst. TACK! Järn Tegelstensfärgade eklöv med vita kristaller susar förbi mig och i vindpusten känner jag en svag doft av järn. Vattnet rör sig längst sidogatan. Om bara det sura regnet här upphörde skulle inte taken här i grannskapet rosta och vittra sönder och jag skulle också må betydligt bättre om jag det slapp dricka, och om jag något fick önska så skulle det nog vara prio ett. När jag var grön så var vår stad mindre men också i bättre skick och jag och mina vänner och familj fick leva ifred. Bortsätt från att en vithårig tant vars namn Greta kom på besök och gav oss en klippning då och då. Men det var var ett tag sedan hon syntes till och vi har inte fått någon annans uppmärksamhet sedan dess. Det gör mig inget då jag föredrar att hålla mig borta från så mycket social kontakt som möjligt, då jag skulle säga att jag är nogolunda traumatiserad av en händelse som slutde med att min vän blev huggen mitt itu. Jag minns när jag var liten. Stockholm var ett lugnt område och vi busfrön kunde vara oss själva. Eller man fick vara sig själv, jag föredrog att vara någon annan. För det var så att när jag var ungefär en tredjedel av vad jag är nu. Jag minns inte hur gammal. Men jag bar på stora bekymmer som jag slutligen delade med mig till min kära moder, som jag på senare tid glidit mer och mer ifrån. Jag minns att jag var osäker med min längd och tyckte det var orättvist att alla andra växte så det knakade men inte jag. Min moder var klok och svaret var kortfattat och simpelt ’’Du kommer blomma fint en vacker dag’’ Jag fann inte det hela så användbart då och tycket mest att hon var dum och ignorant. Men idag står jag här. Längst av alla mina syskon och på våren är det mina blommor som är störst. Vinden susar och eklöven blåser vidare. Vattnet som forsar längst sidogatan har en svag röd ton, järndoften ökar fortfarande i luften och jag är beredd på att ett hustak snart brakar. Jag sänder ut signaler till de andra i grannskapet och varnar dem för en eventuell händelse. En rödflammig flicka med kort blont hår springer längst sidogatan. Det plaskar och skvätter när hon med dunsar slänger fötterna i marken när hon springer i vattnet. Hon flämtar, säkert sprungit en längre bit. Smuts täcker hennes krämvita klänning och röd färg, antagligen blod, täcker hennes händer och knän. Stakars unge tänker jag, men man lär sig från misstag. Det gäller även om man är en klumpig en. Kanske har jag fått min klokhet från min mor? Tänker jag och skämtar tyst med mig själv. Flickan gråter men det är inte ovanligt här. Gråtandes barn kommer och går, ibland även äldre. Till och med tant Greta halvsprang förbi här tårögd, sista dagen hon syntes till om jag minns rätt. Själv har jag aldrig gråtit och jag har inte sett min familj eller kompisar göra det häller. Däremot har jag sett min yngsta lillasyster läckt på sig ett par gånger, skämt å sidå. Järndoften blir starkare och vattnet rödare. Idag när jag vaknade var det panik på gatorna. Om det inte vore så att jag inte hade ett tak skulle jag också vara darrig. Det var kaos och det hördes en massa skrik och svordomar och jag hann till och med att beskåda en del våldsamma fighter innan en en blek brunhårig gubbe med franskt gaffel skägg vars namn var Kristian skrek så högt att det knakade i grenarna. Som tur var fall ingen ner. Ekot förde vidare hans röst genom gatorna. Det blev knäpptyst. Inga fotsteg. Inga andetag. Inte ens vattendropparna vågade slås ner mot marken. Allt fler män och kvinnor fördes hit, en del beväpnade klädda i stål. Männen och kvinnorna är vackert klädda. Tänk om ändå jag kunde ha på mig fina röda dyra klänningar. Då, om jag kunde, skulle jag gå på den nykrönta kungens fest. Röd skulle jag vara. Vinden blåser lika snabbt som gatan fylls av människor. Det bruna franska gaffel skägget rör på sig, Kristian talar. Och strax efter det börjar människorna, med hjälp av de stålklädda, rada upp sig på led. En efter en. Någon gör motstånd. Skrik. Kalabalik är ovanligt här. Det är en upplevelse i sig. Det är inte varje dag man får underhållning, och det är inte som om jag har något val. En kal man klädd i klänning slasar sig fram mot en trälåda. Han sträcker fram sin torra smutsiga hand åt höger och greppar något kallt som står lutat mot husväggen. Stål. Trots att den kala mannen ännu inte visat sitt ansikte vet man att han inte ler. Kristian nu sittandes i en tron kollar ut genom ett stort öppet fönster i det hus som nu luktar som aldrig förr. Han stinker järn. Ler nöjt och skrattar när de vackra klänningarna och kavajerna smutsats ner. Smutsen kommer aldrig gå bort. Det ger en färg som stannar för evigt. Stålet svingas. Mer förstörs. Regn är det jag mest önskar, surt regn om det jag slipper detta. Jag känner vätskan ofrivilligt krypa upp i mina rötter. Jag ser det positiva i det hela och som tur var är alla mina grenar hela. Den kö som en gång inte haft ett slut är nu lika obefintlig som den springande flickan. Vinden är stilla. Det regnar inte men det luktar järn, forsar och är rött.

Annons:
Upp till toppen
Annons: